Club PAF Las Vegas Heart Rate Challenge

Vi är igen i Las Vegas med kunder. Den här gången bestämde vi oss för att ordna Club PAF Heart Rate Challenge på hotell Stratospheres tak där det finns ett nöjesfält på 270 meters höjd. Högst uppe på taket skjuts man upp 80 meter i luften i the big shot.

Vi hade delat ut Suuntos pulsklockor åt alla deltagarna. Samma klockor som vi säljer i klubben. Tävlingen gick ut på att vi mätte kundernas puls under själva uppskjutningen. Jag själv deltog i samma tävling och kan säga att mina 157 slag som högst och en trevlig och lugn medelpuls 144 slag slog inte högt i tävlingen. Vinnaren Riku klarade av hela grejen med en höjning med fem slag, killen hade medelpuls på 101 och högsta på 106. Han var den klart tuffaste deltagaren, endast hans flickvän Ellen var i närheten med en höjning på ått slag i minuten.

Vi åkte till och tillbaka från Stratosphere med en streched Hummer. De här chaufförerna vi har att göra med i Las Vegas är roliga. För det första måste man alltid betala up front, dvs man betalar för båda resorna direkt. Dessutom måste man också ge dricks åt dem. Vår chaufför hette den här gången Danny och han lovade med orden " I'm your man" att han kommer och hämtar oss klockan åtta. Vi var på plats klockan åtta och är han kom skrek han åt mig från bilen, I HAVE TO GO. I BE BACK I TEN MINUTES. En halvtimme senare kom Danny tillbaks och meddelade YOU OWE ME MONEY. Hans sätt att meddela oss att vi inte betalat hans dricks. I samma veva talade jag med en annan limousine chaufför som sa att vi betalat för mycket. När jag berättade detta åt Danny, skulle Danny gå fram till den andra chauffören och TALK A LITTLE SENSE TO THAT MF. Jag fick hålla i 100 kilos Danny och säga att IT'S OK.

Club PAF BBC

Inför söndagen hade vi kommit överens om att träffas kl 18 och ta en bit mat tillsammans och sedan avrunda med Club PAF BBC. Det var meningen att kvällens program skulle bli lite av en överraskning så vi avslöjade inte vad titeln Club PAF BBC stod för, men på Mathias förslag hade vi bokat några bowlingbanor för att under kvällens lopp avgöra vem som skulle bli Boston Bowling Champion. Efter en mycket amerikansk middag i bowlinghallens restaurang kom vi överens om att tävla parvis och dela in oss på tre bowlingbanor. Det visade sig att ifall att Club PAFs poäng hade räknats så hade vi kammat hem vinsten (visste inte ens att jag kunde bowla och Mathias hade senast hållit i klotet under gymnasietiden för ett antal år sedan), två stycken iPod nanon, men eftersom vi egentligen inte deltog i tävlingen gick vinsten till ett brödrapar efter en rätt jämn tävling. Bowlinghallen hette förresten Kings och inredningen gick i typisk amerikansk 60-talsstil och kunde ha varit direkt tagen ur filmen King Pin. Efter avslutad bowling fortsatte de mest hugade spelarna med biljard. I morgon är det dags att åka hem, men om vädret bara tillåter har vi gott om tid att gå ännu ett varv runt stan - flyget går på kvällen. Till Stockholm anländer vi tisdag morgon och jet lagen lär slå till på onsdag...

Baseball

På lördag startade vi kl 18 från hotellet för att promenera några kvarter till välkända Fenway Park, Red Sox hemmaplan. De flesta i sällskapet hade kvällen till ära handlat lite supporter t-shirts, college-tröjor, kepsar och andra Red Sox-prylar. Det var fortsatt regnigt och kyligt så jag köpte mössa och vantar från Red Sox-butiken bredvid stadion. Varmt utrustade stegade vi in på stadion bland 37 000 andra ivriga fans. Tyvärr blev det ingen höjdare för vårt hemmalag. Spelet slutade 14-0 och Atlanta fick ta hem flest homeruns denna gång. Ett kraftigt skyfall ungefär vid halva speltiden gjorde att tusentals åskådare lämnade stadion och Red Sox till sitt öde, men vi hade som tur platser på Grand Stand och hade skydd för regnet. Det var rätt intressant att se baseball i verkligheten, men matchen kändes aningen lång och efter tre timmar baseball förstod jag fortarande inte så mycket av denna populära sport.

Hälsningar från Boston

Vi anlände till Boston, Massachusetts på torsdag kväll efter en flygresa från Stockholm, via Island till slutdestinationen. Denna gång är Club PAF ute och reser med vinnarna i februari månads Club PAF Special-vadslagningstävling. Vi överraskades i Boston av ett häftigt regn, men litade förstås på att vädret skulle klarna upp inför fredagens höjdpunkt, baseballmatchen Boston Red Sox-Atlanta Bravers. På fredag vaknade vi efter en välförtjänt nattsömn till en jämngrå himmel och kraftigt regn. Temperaturen var endast ca fem grader då vi styrde kosan mot stans alla sevärdheter. Jag gav upp efter några kvarter och föreslog en dag med shopping på programmet och kollegan Mathias var inte sen att hålla med. Efter en lyckad shoppingtur återvände vi till hotellet och fick veta att kvällens match blivit inställd pga dåliga väderförhållanden. Vi emottog budskapet med viss förtret, men bestämde oss ändå för att träffa våra medresenärer kl 17 i hotellobbyn. Det blev några lokala öl och lite samvaro i baren istället för baseball ute i regnet. Matchen hade blivit flyttad till lördag så vi räknade med att få se den under lite mänskligare omständigheter.

PPC

Tredje PAF Poker Challenge gick av stapeln förra helgen. Potten låg på hela 68000 euro! Vinnaren kammade hem hela 18000 euro, inte fy skam för tvådagars arbete.

Jag gillar att vi på PAF fått en förkortning på en av våra många poker turneringar. PPC låter tufft. Minst lika tufft som WSOP eller WPT. Men vi ska kanske vänta med att förkorta alla våra pokerturneringar. Vad sägs om CPLVC (Club PAF Las Vegas Challenge) eller CPWSOPC (Club PAF Las Vegas Challenge) eller CPPFF (Club PAF Passion For Fashion). Inte värst slagkraftiga förkortningar.

Jimmy Buffet

Under vår förra resa till Las Vegas var vi rätt så fantasilösa då det gällde valet av restauranger. Vi åt lunch två gånger och middag två gånger på Margaritaville, en hamburgare/fajita/pub/party restaurang. Varje gång vi var där visades på en storskärm en äldre man som sjöng, någon sorts country musik där alla låtar lät lika. Under en av gångerna vi var på Margaritaville frågade jag servitören vem mannen i fråga var. Servitören, Jay svarade smått irriterat mig "It's Jimmy Buffet, this is his place". "Never heard of him" sa jag och tänkte vem fasiken är Jimmy Buffet och såg en man gå på gatan med en t-shirt där det stod "Jimmy Buffet for President".

Mätt och belåten på hotellet tog jag fram med datorn och sökte på wikipedia. Det visade sig att Jimmy Buffet är en rikskändis i USA, hans låt Margaritaville är röstand till nummer 234 på listan "Songs of the Century" och han har en stor skara hängivna fans som kallas för Parrotheads. Jimmy själv förtjänar cirka 100 miljoner dollar per år och finns på Fortunes lista på rikaste inom hans musik (country tror jag att de menar). År 2004 var hans skiva "License to Chill" etta på USA listan och sålde hela 238600 exemplar under en vecka. Det är inte så konstigt att servitören Jay tittade på oss som om vi var idioter. Han gick säkert in till köket och sa "F****** Tourists they nerver heard of Jimmy Buffet".

Beviset

Här är beviset på att vi åkte med Stratospheres vansinnes attraktioner. Mathias ser ut som han ber till Gud, själv påstår han att han var kolugn. Jag hävdar att hans reaktioner är så svaga att han inte hann reagera när vi sköts upp 80 meter i luften på 270 meters höjd.

Stratosphere

I fredags var vi till Stratosphere, och till Insanity rides som de heter. Det var roligt att bli skjuten 80 meter i luften på 270 meters höjd och det var roligt att sitta i Xscream (tåget som kör över kanten på tornet) och stirra ner i betongen på samma höjd. Men att säga att det var behagligt skulle vara att ljuga.

Igår var vi till Freemont Street och såg på Freemont Street Experience. Freemont Street är nämligen täckt av en enorm ljustavla som en gång i timmen blinkar och har sig. Det är som en av kunderna sa "hur räcker fantasin till i den här staden", för man undrar ibland varför någon kommit på att göra attraktioner som finns här.

Nu är det söndag morgon och imorgon ska vi flyga tillbaks hem. Före det ska vi njuta av 28 graders värme och musikalen the Producers med David Hasselhoff ikväll.

Flamingo Las Vegas

Igår kom vi hit till Las Vegas med 60 kunder. Det är den absolut största gruppen vi haft med oss så här långt. När vi åkte från Stockholm meddelade piloten att vi kommer att vara en timme försenade i Chicago, där vi skulle byta plan. Nå med vant öra förstod man att det betydde problem eftersom vi endast hade två timmar tid på oss i Chicago. Passkontroll, tull, terminalbyte och säkerhetskontroll i Chicago tar nästan en timme så vi förstod att det skulle bli nästan omöjligt. Tur nog meddelade Las Vegas planet att de skulle vänta på oss i 20 minuter och tur nog var alla kunderna alerta och snabba så alla hann med, sista kom 2 minuter för utsatt avgångstid.

Idag ska vi ha första programmet för vinnarna av filmtävlingen nummer ett och vi ska göra det här på 300 meters höjd: http://www.youtube.com/watch?v=7mKu8OfQRHg
om vi vågar alltså.